Upp som en sol och ner som en pannkaka

Dagen har varit en bergodalbana. (hur stavas det?) ledsen i hjärtat men ändå fyllt av fantastiska stunder. Vi var alla fyra på en fantastisk skogspromenad o hundarna fick röja. Jag å älsklingen har inte gått en promenad tillsammans på över 9 veckor då han är skadad. Så det var helt underbart.

Grubblar lite på min medicinering. Jag har ju ätit den som en livlina sedan jag kraschade för två år sedan. sista året har jag ju mått rätt bra men ändå ätit för att jag inte vågat sluta. Men när jag blev gravid ville jag i alla fall prova att sluta. Jag har haft en jäkla abstinens med benkramper, yrsel, hjärtklappning men det har alla gånger varit värt det. Nu när situationen är annorlunda så känns det inte lika självklart. Svårt att veta om ångesten beror på avvänjningen eller på grund av naturliga orsaker eller om jag faktiskt inte är nog frisk att sluta?

Jag har försökt att stärka mitt självförtroende i helgen med att skaka av mig den kritik jag fick på mitt medarbetarsamtal. Det har inte gått lysande. Jag håller med om en del, men känner inte igen mig i andra delar. Tänkte att det kanske landar efter helgen men jag känner mig mer nedtryckt än upplyft. Funderar på om jag ska ta upp och det min chef och be han exemplifiera mer ingående. Men jag vet inte om jag pallar. Jag är i andra fall mycket duktig på att ta kritik, men den här sved som satan. Undrar om det är för att han har rätt eller fel?

Imorgon får lilla Asta domen om hon har demodex eller inte. Ber för att hon inte ska ha det. Vem ska älska Asta om hon inte är avelsduglig? Jag har min dröm om en kennel. Därför är hundar på förvaring inte aktuellt. Jag får ont i magen av blotta tanken.

Dröm sött Anneli. Vakna med ett lätt hjärta imorgon. Du kan, vill och vågar.