Det är helt sjukt hur längtan efter ett barn kan uppta så mycket tid. Jag har längtat, så mycket så länge, att jag knappt orkar längta längre. Det här är inte roligt. Det är heller inte roligt att uppleva ett missfall. Eller två. Eller tre. Att vara så lycklig att inte kunna sluta le och sedan bara vilja sticka kniven i hjärtat och vrida om när man känner att graviditeten upphör och plusset blir ett minus. Det är svårt att min kärlek inte delar min känsla. Samtidigt är jag tacksam att han inte är så ledsen som jag. Det hade varit fruktansvärt om hans hjärta skulle krossas om och om igen. Den smärtan kan jag hellre bära. Jag tror att han anser att vi inte försöker så mycket för jag blir så blockerad när vi inte blir gravida eller har våra preklilniska missfall att det dröjer länge mellan varven vi försöker.
Vad är det för fel på mig? Varför kan de inte bara stanna kvar? Läkare och andra säger att allt är helt normalt, men för mig känns det inte normalt. Jag känner att nåt är fel. Måste stå på mig. Men jag orkar inte. Kraften har liksom sinat.
Som jag längtar efter att få berätta för alla de som hoppas och undrar och tänker och ber för vårt ofödda barn. Att få skicka ultraljudsbilder till våra bästa vänner, familj och släktingar som jag vet lider med oss. Det längtar jag efter. Att få lätta deras oro och ge dem glädje.
Snälla Gode Gud, låt allt gå bra. Denna gång kan det väl bara få gå vägen. Låt mig inte bli bitter eller missunna någon ett barn. Jag är inte sån. Jag är en stor människa även om det inte känns så idag. Nån gång ska det vända och all längtan ska helt plötsligt få en mening. Att vi väntade på just honom eller henne och allt bara blir komplett. Det bara måste bli så. Snart.
