Just nu vill jag vara skrika. Jag vill springa ut i den mörka skogen och skrika ett sånt där urvrål som man inte trodde fanns. Ett sånt skrik vill jag skrika. För så arg och lost känner jag mig.
ibland förstår jag mig inte på vad som händer i mitt liv. När är det bara ren och skär otur och när är det någon dom vill säga mig nåt?
För första gången ger jag upp. Jag: Linn, Anneli Elisabeth Olovsson lägger mig ner raklång. Blött och kallt kommer det att vara på golvet där jag lägger mig också. Nu skiter jag i det här.
Inser att jag Jag inte ska hålla på med det här med hundar. I alla fall inte just nu. Den lilla flickan som har rest över halva jordklotet för att bo hos mig är inte som andra. Krampaktigt har jag hållit henne hos mig när hennes egen kropp krampat. 5 anfall som varade från 2 min till 8 min. Jag dog själv en liten smula varje gång.
Nu ska hon krampa i någon annans armar. Hur ska dom veta hur dom ska hålla henne så hon slutar? Att hon gillar att man stryker henne på huvudet, som gör så ont? hur ska jag kunna ta henne, ge henne till någon annan och sedan vända mig om och gå. Det är ju mina drömmar jag ger upp. Där på flygplatsen i Dusseldorf.
