En ärlig berättelse om min vardag och min längtan efter att bli mamma. Om hur det är att kastas mellan hopp och förtvivlan när man blir gravid och sedan förlorar sitt barn. Att inte veta hur mycket man egentligen har längtat förän man bär det inom sig. Och att bara känna sig helt tom när det inte längre är ett hjärta som tickar. Jag vill berätta både om det ljusa men också det mörka, det som nästan ingen pratar om. Du får också möta mina två substitut, hundarna Algot och Asta.
Summa sidvisningar
torsdag 21 juni 2012
måndag 28 maj 2012
Nu e vi igång igen
Ja, då har vi bestämt oss. Vi vill igen. Eller jag vill igen. Så nu börjar månader av lust, längtan och en stor oro att det inte ska gå vägen. Men det kommer det att göra, frågan e bara när den lilla trollungen vill komma till oss. Vi längtar!
tisdag 14 februari 2012
mitt liv är ett skämt.
Just nu vill jag vara skrika. Jag vill springa ut i den mörka skogen och skrika ett sånt där urvrål som man inte trodde fanns. Ett sånt skrik vill jag skrika. För så arg och lost känner jag mig.
ibland förstår jag mig inte på vad som händer i mitt liv. När är det bara ren och skär otur och när är det någon dom vill säga mig nåt?
För första gången ger jag upp. Jag: Linn, Anneli Elisabeth Olovsson lägger mig ner raklång. Blött och kallt kommer det att vara på golvet där jag lägger mig också. Nu skiter jag i det här.
Inser att jag Jag inte ska hålla på med det här med hundar. I alla fall inte just nu. Den lilla flickan som har rest över halva jordklotet för att bo hos mig är inte som andra. Krampaktigt har jag hållit henne hos mig när hennes egen kropp krampat. 5 anfall som varade från 2 min till 8 min. Jag dog själv en liten smula varje gång.
Nu ska hon krampa i någon annans armar. Hur ska dom veta hur dom ska hålla henne så hon slutar? Att hon gillar att man stryker henne på huvudet, som gör så ont? hur ska jag kunna ta henne, ge henne till någon annan och sedan vända mig om och gå. Det är ju mina drömmar jag ger upp. Där på flygplatsen i Dusseldorf.
ibland förstår jag mig inte på vad som händer i mitt liv. När är det bara ren och skär otur och när är det någon dom vill säga mig nåt?
För första gången ger jag upp. Jag: Linn, Anneli Elisabeth Olovsson lägger mig ner raklång. Blött och kallt kommer det att vara på golvet där jag lägger mig också. Nu skiter jag i det här.
Inser att jag Jag inte ska hålla på med det här med hundar. I alla fall inte just nu. Den lilla flickan som har rest över halva jordklotet för att bo hos mig är inte som andra. Krampaktigt har jag hållit henne hos mig när hennes egen kropp krampat. 5 anfall som varade från 2 min till 8 min. Jag dog själv en liten smula varje gång.
Nu ska hon krampa i någon annans armar. Hur ska dom veta hur dom ska hålla henne så hon slutar? Att hon gillar att man stryker henne på huvudet, som gör så ont? hur ska jag kunna ta henne, ge henne till någon annan och sedan vända mig om och gå. Det är ju mina drömmar jag ger upp. Där på flygplatsen i Dusseldorf.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)