Cry baby

Fyra graviditetstest visade att jag var gravid. Det blå krysset kom efter bara några sekunder. Jag visste först inte om jag skulle skratta eller gråta men det slutade med att jag gick ut med alla fyra testen i handen och stortjöt. Extremt chockad blev både jag min kärlek. Men otroligt lyckliga.

Sedan började dagarna av ett ljuvt vakum. Det var fantastiskt att bära på en sån vacker hemlighet. Brösten blev kanonkulor och det slets och drogs i min livmoder. I övrigt mådde jag bra, förutom den extrema tröttheten.

Fullt upp hade vi som vanligt och det fanns inte mycket tid för eftertanke. Men jag gick och smålog åt min vackra hemlighet.

Kärleken min sa saker som: "Det är helt sjukt, jag är inte ens rädd" och vi insåg hur välkommet vårt ofödda barn var.

Vi åkte på resa. Roadtrip i USA med avslutande sol och bad i Mexico. Lyckan var total. Men helt plötsligt var alla mina symptom borta. Jag visste redan i den sekunden att något inte stod rätt till. Jag började blöda och ut kom ett litet paket med ett knyte i jag tog det i min hand om såg formen av en liten böjd larv. Mitt barn. Detta var i en vecka 6, samma sekund som hjärtat skulle börja slå. Jag kan inte låta bli och undra om det hann börja ticka, eller inte. Sjuk tanke, jag vet. På gynakuten visade testet förtfarande positivt på kvällen när vi åkte in men nästföljande morgon visade det negativt och missfallet blev ett faktum.

Så nu står jag här med ett stort tomrum i min mage men framför allt i mitt hjärta. Hur kan det göra så ont? Hur kan ett litet pyre som bara bott i din mage i 6 veckor lämna ett sånt stort tomrum? Min älskade man hoppades ändå in i det sista och hans blick när läkaren sa att det tyvärr var ett fullgånget missfall var fruktansvärd. En liten del av honom dog den sekunden. Jag kände mig bara tom. Jag känner mig fortfarande tom och är livrädd för att försöka igen.